http://grymgreger.blogspot.com/2010/01/karlek-eller-ett-desperat-sokande-efter.html

en helt annan syn på saken men dock väldigt tänkvärd!

Om det är som han skriver, då spricker min bubbla.

Bubblan jag på något vis alltid strävat efter.

Kanske borde försöka mer för det som är nu? Självklart.

Jag vill inte tro på de, men tack :)

...är en stor del av livet?

Idag har den iaf diskuterats från alla håll tror jag, bäst att vara inne nog att få med det i bloggen :P

Vanligtvis så tror jag faktiskt på kärleken, då tycker jag den är vacker, men på senare tid så vet jag fan inte. Det kan va rätt jobbigt med alla konstigheter, svek, oärlighet, tystnad, fel känslor, ja ni vet... Men samtidigt så är det juh rätt underbart att vara sådär fjantigt nyförälskad, det kan vara domedagen men ändå skuttar man runt på sina rosa moln o har inte ett bekymmer i världen. Men hur ofta händer det att det är så rätt?! I de allra flesta fall tar juh kärleken slut långt innan man hinner dö, o de e väl det man faktiskt har lovat om man tex gift sig?

Oh, finns för övrigt inget värre än folk som säger saker som "när vi har gjort slut, då sa jag...." Om jag är kär i nån, då tror jag juh självklart att det ska vara för evigt. Skulle jag tappa den tron, så skulle jag inte fortsätta förhållandet. Jag förstår juh såklart att allt inte e på topp jämt, men om man älskar nån så gör man juh de ändå, o då finns tron kvar, tror jag iaf ;)  Kunde ingen bara säga att "japp, den här e rätt för dig" o så gifter man sig o sen är allt bra? :) väldans smidigt :D

Ett jävla tjat om att gifta sig nu, haha, det är min romantiska sidas dröm, fast nu är den lite mer svåråtkommlig...

Ett tag sökte jag kärlek för jag ville ha en riktig familj, o ja, de e klart att jag vill, men inte till priset av att missa den äkta kärleken. (Som den förbannade romantikern i mig tydligen inte vill släppa)

Så hur vet man då? Jag har alltid sagt "go with the flow" o de e väl så man får göra, en dag står han där, Mr Drömprins, precis utanför dörren så att man inte kan missa honom :P

Men om man nu är gifta tills den ena dör, tänk om det är så att det bara finns en endaste "rätt"? Ska man leva utan kärlek tills man dör då? Beror väl självklart på hur lång tid man har kvar, men jag hoppas på att man finner det man behöver.

Vad är nu anledningen till allt diskuterande omkring kärlek?

Jo, det började faktiskt igår, med att Saga är så fruktansvärt kär, finns iofs numera konkurrens om den platsen, men ändå, ren äkta kärlek från en snart 5åring, så gulligt, och säkerligen lika äkta som vilken annan kärlek som helst :)

Har även en tjej i min klass som är sådär riktigt nyförälskad, det är sååå mysigt :P Varje gång hon ser på honom (eller han på henne) så lyser det verkligen om dem, man blir sådär varm i kroppen bara av att se dem :) De ska för övrigt ha en oförglömmlig alla hjärtans dag, o jag hoppas den blir vad de drömt om o lite till! <3

Sen har vi en annan tjej, som snart ska gifta sig! De har vart tillsammans länge (snart 2 år?!) nog för att inte vara sådär nykära som efter en vecka, men icke! De är fortfarande sådär härligt nykära, o läser man vad de skriver så kan man tjuta i en evighet för att de e så fint, speciellt saker om saknad, o de små sakerna som för en vanlig person kanske inte betyder så mycket, men som för ett älskande par blir en stor helhet :) Underbart att se o höra om faktiskt <3 Önskar dem verkligen lycka till med allt!

Sen har vi den stora anlednigen då;

Min farmor o farfar har idag varit gifta i 49 år! Herregud, mer än en halv livstid har de vart gifta, o innan det var de juh tillsammans ett par år.

Det bästa med allt är att de FORTFARANDE efter alla dessa år är sådär nykära, sånt som för vanliga människor släpper när vardagen kommer in i bilden. Ska för övrigt dit o äta middag imorgon, o kommer tycka det är lika mysigt att se deras kärlek, som alla andras, oavsett ålder eller längd på förhållandet.

Så... HUR gör ni?! :P Det måste väl verkligen vara så att den där specielle, rätte, finns där o att man faktiskt kan vara nykär (iaf i omgångar) resten av livet?!

Jag får nog återgå till att tro på det, även om de tar en halv livstid att hitta dit, med en jävla massa sår på vägen... Jag tänker iaf inte nöja mig, Aldrig! Då lever jag hellre själv. Sådeså! :D

En massa kärlek till er <3

Love//Me

Har märkt att jag blir väldigt funderande när jag är trött, o att jag blir smått deprimerad av att tänka så förbannat.

Hur kan man göra så dumma saker, när man vet hur illa det kommer bli?

Hur kan man sluta tänka, bara för att ignorera konsekvenserna en stund till?

När ska man lära sig hur det funkar? När ska man fatta att det inte finns?

Har gjort dehär så många gånger nu, och alltid slutar det med att någon blir ledsen. Även denna gång.

Förbannar mig själv för min egoism och min icke befintliga hjärna!

En helt annan sak, som gör mig irriterad, är precis vad jag gör just nu. Skriver sånt här oförståeligt skit som ingen fattar o säkert 10 st tar åt sig av... Funderar o analyserar. Känner efter.

Kännare o Tänkare - It sucks! Jag vet hur det känns.

Har precis gett Saga kvällsmat, Fabian lyckades somna redan vid 5, men det behövdes nog efter nattens bravader. Ska kramas extra med min älsklingstjej, hon behöver det idag!

Tycker om er iaf :)

Love//Me

Började lite stressigt eftersom vi försov oss, de e alltid jobbigt men som tur var hade vi flyt o lyckades hamna på dagis tillslut. Snabbfrukost sen kom jag försent, men de gick väl bra ändå.

Har varit trött men har ändå haft en bra dag, tills jag får höra hur jag oavsiktligt lyckats göra en speciell person ledsen. Hur kan en liten människa påverkas så av en annan? Inte bra! Förhoppningsvis beror de på trötthet..

Skumt hur även jag påverkades av det hela, jag menar, det är juh ändå en bra grej.. Men man ska inte stoppa i sig allt som e gott!

Bäst att lägga ner, tänkandet funkar lixom inte...

Kram <3

Love//Me